Har inte haft motivation att skriva här på ett tag. Men nu känner jag att det glöder i fingertopparna på mig igen =)! Var på en tävling för ett tag sedan med Perra. Det blev ingen bra start och vi fick göra en riktig reload efter det kan jag säga. Det är så det är med unghästar, det vet jag..efter all erfarenhet jag samlat på mig genom åren (llåter skitgammal nu..haha).

 

Vi var på en tävling i Svarttorp och jag och Perra kom inte över vattenmattan...jag hade inga sporrar på mig och Perra liksom låste sig i huvudet...vi kom inte i närheten av mattan. Så här i efterhand så kunde jag ju skitit i den, ridiit förbi den och tagit sista hindret istället(vattenmattan låg näst sist och sprången innan den var sååå fina). Men men det är lätt at vara efterklok!

 

Åkte hem, bitter som den bittraste och tränade mycket på vattenmattan hemma. Han hoppade som tåget min kära Perra. SEn veckan efter bar det iväg till Aneby. Där funkade ingenting, Han stannade 5 meter innan hindrena. Liksom att han har lätt att lära sig otroligt mycket bra saker så har han lätt att lära sig det mindre bra! Jag blev givetvis på kasst humör...hade struntat i sporrar eftersom jag inte behövt dem hemma. Störigt värre!! Skrittade iväg till lastbilen arg som ett åskmoln......och för er som inte vet har jag en inpräntad "argrynka" i mitt ansikte efter alla års kisande..så ibland kan jag till och med se arg ut utan att vara det.

 

Väl borta vid lasbilen kom min arga far....vi diskuterade lite hetsigt med varandra som vi kan göra ibland...egentligen menade vi samma sak....omedvetet höll vi med varandra. Men i det läget så förstod vi inte det. Perra tramsade runt litegranna och pappa sa till honom med rösten...då slängde han sig och min lånade fina sadel damp i backen. ÅÅÅÅÅ vad arg jag blev på pappa. ONÖDIGT....en sadel min syrra skulle sälja och som fick stora märken på hela bakvalvet...fan också! 

 

Jaja...lika snabbt som vi kan blossa upp en diksussion, jag och min far blev vi sams igen. Lastade in hästen, putsade av bakvalet och gav oss bort till banan då min bästis skulle bli kidnappad på möhippa. Strax innan kallade domaren upp mig eller syrran för att stämma av att allt var grönt. Han gjorde en ihopklippt superrolig intervju med Lotta Björe om Annas ritt efter hon ridit...sen startade möhippan igång.

 

Till saken...snackisen som blev sen då. Fia blev uppkallad till domartornet för att slagit sin häst på parkeringen....ok? Vilken spännande och felaktig historia detta blev. Varför ska jag spöa upp min häst? Och varför ska de kalla upp mig till domartornet för det? 

 

Jag slår inte mina hästar....jag hanterar mina hästar på ett lugnt och konsekvent sätt. Jag kan huta åt mina hästar om det behövs och det måste man annars blir det farligt. Mina hästar..alla mina hästar är trevliga och väluppfostrade indivder....och det tycker jag tyder på en vettig hästhållning.

 

Det som är spännande med detta är att denna ihopfantiserade historien kommer från personer som känner mig lite i periferin...personer som jag stöttar, peppar och är trevlig emot. Som jag tycker att jag kan ha vettiga samtal med. Då undrar jag ju givetvis...VARFÖR KAN MAN INTE KOMMA FRAM OCH FRÅGA MIG OM MAN UNDRAR? Du Fia vad hände där borta egentligen? Jag tycker det känns mer schysst och ärligt att göra det än att gå runt och anta saker...för då blir det helt plötsligt skitsnack istället.

 

Tack för mig! Ha en bra dag

 

kram Fia

 

Kolla denna finingen. Visst har han blivit fin, sparven =)