Igår hade jag (Fia) en himla bra dag när jag fick mycket gjort... Jag red Sparven lite lugnt och de andra hästarna fick vila. Åkte hem tidigt för att städa, tvätta och efter inhandling laga en massa mat att ladda frysen med. 

 

När jag städade som mest och skulle dra undan trasmattan lät det precis som klor mot golvet. Helt omöjligt eftersom Billy var i Hakarp. Tittade upp efter ljudet och fick se den fina tavlan Ida gjort till mig med massa bilder på Zeth.... Det kändes lite som ett sign...nästan som att han kanske finns i mina fotspår trots allt, fast jag inte ser honom...

 

Efter det följde massa känslor såklart. Var ledsen lite då och då hela dagen. Men värst var närjag skulle sova. Tänkte tillbaka på Zeths och mitt allra sista möte. Jag minns allt som att det var igår....dofter, vilka kläder jag hade, händelseförloppet...den totala chocken och känslan av hjälplöshet...nu är det färdigt.....inget går att göra....

 

Går inte in på det i detalj, det var smärtsamt att klappa sin hund tilols han tog det sista andetaget..det var smärtsamt att bära ut honom livlös från djursjukhuset, det var smärtsamt att sitta bredvid tillsammans med brorsan i pannrummet därhan låg innan han skulle begravas....det var smärtsamt att lägga ner honom i jorden, gråta med Sadra och se pappa bryta ihop... All ångest jag hade eftersom min lille vän mått dåligt och trots det följt mig i ur och skur.... 

 

Tröstar mig med orden från en vän som sa till mig en gång, det är det finaste som finns...att gråta över någon man saknar...för tänk vad den har betytt mycket för dig då <3

 

Här är några bilder från dagen då Zeth begravdes... det ända som fick mig att rikta bort tankarna från sorgen

 

Kram Fia