Hela min, Fias situation kring hästarna och tävlandet har blivit mycket enklare efter att jag släppt på kraven och prestigen.

 

Jag kommer ihåg när jag var i 18 års åldern och drömmen och visionen om att rida på hög nivå...kanske mästerskap, jobba med hästar och så vidare var ett faktum. Jag arbetade målmedvetet med hästarna varje dag och levde för hästar och tävling....och kanske...kanske någon dag skulle min dröm bli verklighet...

 

Jag hade en framgångsrik juniortid, hade en riktigt bussig och försiktig häst som slängde hjärtat över hindren!!! Vi kunde vinna 6 klasser på raken och vi hade ALLTID pris med oss hem från tävling. Samma sak gällde min syster...jag minns att vi hade 78 placeringar ett år. GÖTT VA DE!!

 

Nuförtiden har jag förstått att varken heltidsjobb med hästar eller mästerskap är något som kommer bli verklighet i mitt liv. Jag kan däremot säga att jag fortfarande arbetar ambitiöst med hästarna VARJE DAG och jag tycker det är fantastiskt kul!

 

Jag har under årens lopp haft problem med prestationsångest och jag tror att många känner igen sig i det. Jag bestämde mig faktiskt så sent som förra året att släppa kraven på mig själv. Kom till och med till den gränsen att jag funderade på att lägga av att rida eftersom jag inte tyckte att jag var tillräckligt bra och mina prestationer tillsammans med hästarna var inte i fas med mina krav på mig själv....ingenting var roligt, bra rundor, placeringar....osv. fans alltid något som kunde bli bättre!!!

 

Har vänt mina tankar och tillsammans med mina lagkamrater i stall vip wins är allt så himla kul! Jag fokuserar pådet som är bra, lägger ingen vikt på det negativa, berömmer mig själv, kamraterna och mina hästar mycket. 

 

När jag rider in i en klass som jag tycker verkar svår ställer jag mig frågan:

 

Varför gör jag det här?

 

svarar mig själv: 

 

För att det är roligt.

 

vad är det värsta som kan hända?

 

att jag trillar av eller gör en skitrunda.

 

vad gör jag åt det i så fall?

 

rycker upp mig till nästa gång!!!