Så kändes det igår när jag hade en ordentlig avfallning  och rev i fallet hela hindret, med mig själv som en livs levande form med funktionen som ett bowlingklot! Vad hände då? Jo jag, (Ida) red som min farbror citerade mig en gång (som en påse nötter) !! Jag hade innan avfallningen en jättehärlig känsla, jag och Licala susade fram som piss i missisippi!! Lekande lätt!! Sen uppstod det ett litet missförstånd ( Jag fick hjärnsläpp) som resulterade i att Licala, som trots sin orutin är hinderklok, valde att smita förbi en oxer (hon kunde inte hoppa i det läget jag ville) och dra år h***ete vad snabb hon är ;)... Och där låg jag i sanden... Efter fallet kom både jag och Licala ur fas, Licala blev taggad och spänd och jag kände mig som lingonryttaren alabama. Det slutade med att Jag red lite markarbete, sen fick Fia hoppa Licala några språng, så att hon fick avsluta med bra känsla. På marken var hon riktigt fin, hon börjar bli riktigt rolig att rida. Jag har som mål att starta en dressyrtävling på henne framöver, hon är ju så lätt att "sitta fint" på också =) Jag ska hoppa henne på onsdag igen och hoppas på att få en bättre känsla, jag har bestämt mig för att sluta nörda! Så jag skall fortsätta att rida framåt och inte larva mig för när hindren blir lite större, ramlar av det gör man ändå!! höjden spelar faktiskt ingen roll!!