Jag har under den senaste tiden haft det tufft på det personliga planet. I somras gick min farfar bort....det var ju ett tag nu, sorgen bleknar och de ljusa minnena tar plats i hålrummet efter honom. Har laddat på med hästarna i höst och faktiskt varit driven av tanken att min farfar hade stått bredvid och klappat händerna, han älskade hästar precis som jag!

 

2014 skulle bli det bästa året någonsin...vi skålade in det i goda vänners närvaro och mina förhoppningar om massa kärlek och glädje detta året har varit stora.

 

Inledde som jag skrivit om tidigare att min älskade bästis, Zeth... ..... som följt mina fotspår under 7,5 års tid hastigt gick bort! Nu två veckor senare har jag och Ida hunnit rädda livet på min morfar som fått en pacemaker precis....än är dock inte komplikationerna över och jag lever med en ständigt oro att något ska hända. Det finns inget värre när någon man älskar och bryr sig om mår dåligt eller försvinner från en.

 

Här kommer mitt MEKKA in, när min pappa var svårt sjuk hjälpte hästarna mig att tänka positivt, när farfar gick bort la jag tankarna på hästarna för att inte drunkna i sorg, när jag jobbat skiten ur mig och haft långa dagar ger hästarna mig ett andrum...stallet är ett ställe där fokus kommer på en sak, hästarna. För mig har det alltid varit samma sak, även när problem i relationer uppstått..då har hästarna fått extra av min tid. Hästarna möter mig med glädje varje dag, hästarna får mig att tänka tillsammans med dem för att nå ett samspel.

 

Hästarna är mitt MEKKA, underbara hästar <3 <3

 

/ Fia