Det har gått ett tag nu, sen min bästis Zeth fick åka till himlen. Det har gått bättre för varje dag att bearbeta sorgen och att tänka tillbaka på minnen och le istället för att tänka tillbaka och gråta.

Så igår......vaknade jag på morgonen och kände mig så ledsen....tittade på den fina tavlan Ida gjort till mig med alla bilder på Zeth. Så grät jag, tårarna rullade ner från kinderna och jag grät tyst. Konstaterade högt att jag saknar Zeth, fick ett medlidande medhåll av min sambo:

-ja han var speciell den där hunden.

 

Sen har jag gått runt och varit så där känslig och nära gråten....antar att det är så ibland.

Pratade med Ida på morgonen och utan att hon vet hur jag känner mig berättar hon att hon drömt om Zeth. Det känns som hon har drömt om honom hela natten. Hon drömde att han fanns med mig, fast jag inte kunde se honom.

 

Jösses vad djupt det blev nu! Men jag vet att jag mår bättre av att dela med mig så....

 

Ikväll kommer förhoppningsvis roligare läsning...filmer från hoppning och en del annat.

 

Nu ska jag dricka kaffi